~Skogsbacka~

artikel häromdagen på nätet, klicka på bilden här nedanför så kommer du till artikeln.

 

Artikeln heter "Ingen tackar dig, när du blir sjukskriven". Det var nästan otäckt att läsa den. Det var som att läsa om sig själv. På mitt jobb häromdagen fick jag frågan, "Ska du ha klass till hösten?" , jag bara kände hur jag fick hjärtklappning, började backa i soffan där vi satt och tårarna som börjar bränna i ögonen, "Nej ,nej, nej det finns inte en möjlighet, det går inte!" blev mitt svar. Paniken började komma! Det jobbiga med utbrändhet är att det inte syns utanpå, men inuti är det hemskt, fortfarande. Jag är glad och positiv men bara för att det ser ut så utåt sett så betyder det inte att jag mår bra. Vissa dagar känns det bättre, andra dagar är det rent ut sagt ett jävla skit. Jag bygger upp en fasad inför andra och får jag frågan hur det är, så svarar jag alltid att det är bra. Visst, det är bra jämför med hur det har varit men jämför jag med hur det var när jag mådde bra så är det en lång väg kvar. Jag jobbar mina 75% som resurs och det är max vad jag klarar av, om arbetet flyter. Kör det ihop sig så är det inte alltid jag reder ut det men peppar, peppar det är inte ofta det blir så. Skolan jag började på efter sjukskrivningen är jättebra och jag har kanonkollegor och en superbra rektor.

 

Jag frågar mig ofta, kommer jag någonsin att bli helt bra?

 

Kram på er alla och ta hand om er!

Malin