~Skogsbacka~

en liten tuff vecka. Jag har sådana ibland, när det känns som om man bara sjunker. Det blir inte bättre av att det kommer kommentarer, förhoppningsvis inte illa menat, på jobbet, men de tar, hårt. Jag gör så gott jag kan, jag kan inte mer än såhär just nu och det är inget jag kan göra något åt. Det är då man känner sig mer eller mindre misslyckad och undrar om man någon gång kan bli accepterad för den man blivit. Det kan man säkert inte, men jag önskar att en del kan ta det lite försiktigare och tänka efter vad de säger. Detta är mitt stora bekymmer sedan utbrändheten. Jag kommer nog aldrig bli densamma som jag var innan jag kraschade, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin förlåta min fd chef som inte tog mina varningssignaler på allvar. Hon som fortsatte trycka ner mig när jag var sjukskriven för att rentvå sig själv, så t.om. läkare och psykolog var chockad över hennes agerande. Jag tror att det är svårt att förstå hur dåligt man kan må av detta om man inte varit med om det själv. "Skärp dig", "Ta dig i kragen" funkar inte. Jag vill, jag gör så gott jag kan och försöker hela tiden klara mer, men jag tar det i små steg. För jag vill ALDRIG hamna där igen.

 

Ta hand om er!

 

Kram